Sommarnattens leende

Det känns lite som att tiden står still. Fastän vanorna kommer tillbaka, vännerna finns här och det finns saker att göra. Så känns det som att det inte händer någonting. Att säga att tiden står stilla är väl såklart fel uttryck. Tiden rör sig alltid, men ibland kanske inte åt samma håll som jag vill. Ibland vill jag stoppa den, bara leva i just den stunden för alltid. Ibland vill jag gå tillbaka, ändra saker eller kanske bara uppleva dom igen. Det är nog snarare livet som står stilla just nu. Jag står inför ett vägskäl och vet inte riktigt vart jag ska gå. Ska jag chansa eller ta den säkra vägen? Den säkra vägen kanske också är en chansning såklart. Det kan jag inte veta nu. Vid dessa tillfällen när jag står inför viktiga beslut så känner jag mig så liten och ynklig. Så hjälplös. Jag vågar inte ta något beslut just nu, känner jag. Jag kan väl skjuta på det till imorgon i alla fall, tänker jag. Det blir ett trassel av mina känslor när jag inte vet riktigt vart jag vill eller vad som är bäst för mig själv. Just nu vill jag inte vara här, vid vägskälet, vid beslutet. Jag vill vara i sommarnattnens leende igen. Utan ansvar, utan framtid, utan beslut och utan vägskäl. Bara leva just då, varje natt. Med er som står mig nära. Som förr.

Jag kan inte hjälpa det men jag längtar tillbaka.