Sommarföljetongen Avsnitt 2

Många gånger i sitt liv hade Edwin Larsson funderat på att avsluta det. I sängen som han nu låg kändes det som att ingenting längre var någonting värt. Den tunga hettan låg som ett tjockt täcke över rummet och han frustade till bara vid tanken av att resa sig. Som barn hade Edwin varit som de flesta andra. Han hade spelat ishockey, fotboll och när ungdomen kom hade han åkt moped och spanat efter flickor. Men någonstans i slutet av tonåren så hände det någonting med honom. En stor bitterhet hade infunnit sig i hans liv och han hade börjat känna en avsmak för det mesta som skedde runt omkring honom. Han hade lagt sig till med en enastående samling fetma på den tidigare så späda pojkkroppen och håret hade sakta men säkert avlägsnat sig från hans hjässa.

Där låg han nu i sängen på sitt hotellrum och kände så som så många gånger tidigare att det kanske var likabra att ge upp, en gång för alla. Den svett som när han vaknade blott var pärlor i hans panna hade förvandlats till en strid ström rinnandes i små bäckar nedför hans ansikte. Svettvattnet hade sedan samlats i kragen till hans vit och ljusblårandiga nattdräkt. Pyjamasen hade han inte tvättat på flera månader och stanken som spred sig från den skulle fått den mest avtrubbade åldringsvårdsarbetare att rynka på näsan. Nu var det inte aktuellt med åldringsvårdsarbetare än på några år då Edwin var nyss fyllda 53 och det där med fruntimmer hade Edwin lagt ner för länge sen. Det var lönlöst att ens försöka tyckte han. Det var inte på grund av något bristande intresse från hans sida. Möjligen en tröttnad ambition, en ovilja att förändra sig eller att ens göra en ansträngning. Kvinnorna skulle uppskatta honom för den han var och gjorde dom inte det så var det ingenting att göra någonting åt. Den senaste kvinnan han var med hade han mött på en polistillställning i Örgryte för 4 år sedan. Den unga aspiranten hade lurats till att tro att Edwin var en högt uppsatt polischef när han i själva verket inte var mer än en vanlig kommissarie. Hon hade inte varit speciellt vacker men hon hade fyllt sin funktion och Edwin hade stillat sin hunger för en tid framöver.

Ett påträngande surrande från mobiltelefonen hade stört hans dvala flera gånger under morgonen och nu dunkade det även på dörren. I en samlad kraftansträngning krängde han den mer än klädsamt kropulenta kroppen ur sängen och upp på morgondarriga ben. Han forslade med stor möda den av svettvatten indränkta kroppshyddan mot dörren. Väl framme stannade han till en sekund när en grav yrsel drabbade honom. Spriten han druckit sig till sömns med hade efterlämnat en bekant känsla av illamående i hans kropp och han förbannade som så många gånger förr sin andra stora last här i livet. En panikkänsla spred sig i hans kropp men han samlade sig snart, fäste blicken vid dörren och öppnade den med ett irriterad ryck.
- Vad är det frågan om? gapade han med sin vidriga andedräkt rakt i ansiktet på den lilla herren på andra sidan dörröppningen.

- Kommissarie Larsson får klä på sig och följa med. Vi har ett mord att reda ut.